dragonfly
Inlägg: 1
Blev medlem: tis apr 08, 2014 6:12 pm

Stigma

fre nov 22, 2019 5:53 pm

Jag anser att jag är väldigt öppen med min utmattningsdepression, diagnoser och självskadebeteende som jag lidit av under många år, att jag hjälper till att minska stigmat som omger psykisk ohälsa. Om jag pratar med människor så svarar jag gärna på frågor.
Häromdagen slogs jag dock av att stigmat även förser mig med en osynlig munkavel. Jag träffade en man på tåget och vi började prata. Han berättade att han skulle till sjukhuset för att delta i en stödgrupp för personer som genomgått en hjärtoperation och berättade ganska detaljerat om sina problem. Jag berömde sjukvården för deras utmärkta vård i den aktuella staden. På frågan "På vilket sätt har du erfarenhet av sjukvården?" svarade jag att jag är prematur (för tidigt född) och att min mamma hade bytt ut en höft. Jag sa ingenting om att jag led av psykisk ohälsa. Inte ett ord. Fast det egentligen var det jag ville säga. Det är inte nödvändigt att man delar med sig av alla detaljer givetvis men trots att vi berörde den psykiska ohälsan i samhället så sa jag inte att jag var en av de drabbade. Stigmat hindrar även mig från att prata om psykisk ohälsa. Ord som skamligt, privat, utelämnande, ingenting man pratar om offentligt kommer upp i huvudet. En rädsla att bli sedd som svag.
Men att kämpa med psykisk ohälsa kräver sådant mod och sån styrka. En dag hoppas jag att jag kan prata fritt utan en osynlig munkavel.
Det jag önskar att ni bär med er från det här inlägget är att ni inte är ensamma och att psykisk sjukdom är lika vanligt som somatiska sjukdomar.

Återgå till "Tankar, insikter & reflektioner"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst