Liten

[Barneveld]

Det känns som om jag är väldigt liten, i en vuxen människas kropp. Jag vill känna mig stor och självsäker. Vad skönt det hade varit. Det är skitjobbigt att gå omkring och vara rädd hela tiden. När jag var liten tittade jag alltid på de stora barnen och såg hur stora och självsäkra de verkade och jag längtade efter att bli så där stor. Men jag blir bara stor utanpå, men fortsätter att vara liten inuti. Okej, något större har jag väl blivit även inuti under mina levnadsår. Men jag är inte nöjd. Nä det är jag verkligen inte. Någon som har tips på hur man blir modigare?

[Felicia]

När man känner sig liten, blir man ofta behandlad som liten (tänker på mej själv) och då får man bekräftat från andra att man är liten osv
En svår nöt.
(Men alla känner sig väl liten och rädd ibland när de befinner sig i en maktlös situation) de är tuff i situationer de behärskar. Alla har nog nån akilles häl.

[JozzAn]

Vill bara säga att du inte är ensam om att känna dig som ett barn i en vuxen kropp. Även om jag inte känner mig ett dugg vuxen själv..

[Pia]

Du är inte ensam. Jag känner mig också liten, och rädd.

[Hannitan]

Jag brukar prata med mig själv, resonera, lugna, trygga. Det funkar ibland, ibland inte. Ibland hjälper det att ha någon annan brevid sig som står för det där lugn/trygga om mitt eget inte räcker till, fast jag har jättesvårt att släppa folk nära och lita på dom så för mig fungerar det oftast bättre med att trygga mig själv. Det tar ju iof inte bort rädslan, men för mig har det hjälpt mig att våga lite mer trots att jag är rädd. Sen kan jag tycka att det är skönt att göra saker som jag vet får mig att känna mig "kompetent" (iaf efteråt när jag klarat av dom) det stärker min känsla av att vara vuxen och så gammal som jag faktiskt är även fysiskt. Sen har jag jobbat en del med hållning och upptäckt att det kan påverka ganska mycket. Många klär sig/sminkar sig för att känna sig på ett visst sätt, det kan nog påverka mer än vad man tror.

[Amanda]

Det finns ett uttryck som jag kom att tänka på: Fake it 'till you make it. Alltså, bluffa dig fram så kommer du till slut att bli så på riktigt. I vissa fall kan det faktiskt vara bra. På min praktikplats till exempel, där jag ska göra tv-inslag fast jag typ aldrig redigerat filmklipp förut. Klart det blir fel en massa gånger, och egentligen vill jag bara bryta ihop då. Men så vet jag att jag egentligen skulle vilja kunna ta emot de andras förslag på förbättringar på ett vuxet sätt - lyssna intresserat till deras råd och kommentarer så att jag lär mig mer. Så det är vad jag gör. Tackar artigt för tipsen och klipper om mitt inslag. Och för varje gång känns det lite lättare att pressa bort den där klumpen i halsen...