Avdelningen jag vårdats på i 3 veckor är lite speciell.
Inga låsta dörrar, ingen tvångsvårdas, det förekommer bara planerade inläggningar med remisstvång från läkare i öppenvården. Alla patienter erbjuds kontakt med arbetsterapeut och sjukgymnast. Personaltätheten är högre än jag varit med om tidigare och det finns nästan bara sjuksköterskor, inga mentalvårdare.
Jag hörde under min tid på avdelningen inga larm, inga skrik, inget glas som krossades, inga bråk, inget tjafs och jag såg ingen bältessäng eller den ständiga sängtrafik av folk på väg till och från den förhatliga ECTn.
Vad är nu detta? En psykavdelning utan drama? En psykavdelning där det finns tid för samtal, för promenader och där man får sova utan att bli störd en gång i timmen?
Vem får komma dit? Vilken är målgruppen?
- Du ska vara deprimerad.
- Du ska inte vara självmordsbenägen.
- Du ska bli bättre efter 2-3 veckors vård.
- Du ska inte vara utåtagerande.
och...
- du ska helst vara personal inom sjukvården.
Det är alltså en avdelning som uppkommit därför att sjukvårdspersonal ska kunna vårdas utan att behöva blotta sin egen skörhet för vanliga psykpatienter, patienter de själva kanske vårdat.. Ett ställe där vi som personal kan vara patienter utan att skämmas.
Eller vad? Är det skämmas vi förväntas göra när vi drabbas av en depression eller annan psykisk åkomma? Varför får vi vård som är så olik den jag mött innan jag själv blev färdigutbildad? Är den bättre?
Varför finns det inte speciella akutmottagningar eller vårdcentraler för sjukvårdspersonal? Är det inte lika skämmigt att krocka med bilen eller få öroninflammation?
Lika vård på lika villkor, var är du?