Börjar inse mer och mer att mitt enormt dåliga självförtroende nog verkligen förstärks i min åratals långa sjukskrivning där jag mest bara går "gömd" hemma, och nu dessutom i en relativt ny stad där jag inte känner någon utom min sambo och har mina gamla vänner utspridda i nästan varsina ändar av sverige. Känner mej så feg att söka upp platser där jag kan träffa människor och behöva prata med de, för vad har jag att komma med liksom, sjukskriven sjukskriven och evinnerligt sjukskriven känns det som. Känns som att de jag hittills träffat i den här staden (men knappt nånsin förr?!) blivit så besvärade av min sjukskrivning att det knappt finns nånting prata om. Lite så känner jag också förövrigt, känns så trååååkigt bara gå här hemma och vänta vänta vänta (på behandling, sysselsättning och bättre tider?). Men det Måste ju finnas annat också!?! Måste väl finnas en friskplats för mej med?! Något sammanhang som jag kan få bidra lite i. Känna att det finns nån mening med det vardagliga. AAAAaaaaaaahhh! Jag vill inte känna mej så här obetydlig och vilsen och rutten och osynlig och dubbelobetydlig och..... ensam..... Vill våga tro på mej själv och göra verklighet av Någon av alla de ideer som flyger runt i mej titt som tätt istället för att begrava de under känslan av att jag ändå inget duger till... För det kan väl inte stämma? När jag tänker efter så har jag ju förut tillsammans med vänner ordnat stora adventsfrukostar (vilket tydligen var min idé och så vips blev det av! (och jag som ofta tror att jag inte ens finns eller märks)
) som varit väldigt uppskattade och jag har gjort vackra sallader som fått människor att använda sej av sina leendesmuskler och jag har diskat och diskat och åter diskat så människor haft rena tallrikar och bestick äta med en magisk nyårsafton, även när vattnet försvann och vi behövde hämta utifrån en pump och och värma upp vattnet innan diskningen. Varför kan jag inte komma ihåg de sakerna? Bara för att det varit frivilligt och ideelt så kan det väl inte räknas bort.. Och bara för att jag, vid en ålder där flera jämnåriga har både högskoleutbildning och arbetserfarenhet, inte har annat gymnasiebetyg än i motorredskap eller nåt sånt (vilket jag dessutom är ohygligt ointresserad av) så kan det väl inte betyda att jag inte har något komma med..? Eller..? Skriiiiik, igen!! Jag vill våga tro på mej själv, och finna en plats där jag får känna mej behövd!! Som att jag bidrar med något. Med acceptans och respekt för mina stundtals svårigheter.. För egentligen borde väl mina (och alla andras) styrkor vara starkare än svårigheterna..? Jag vill helt enkelt känna att jag får finnas och ha en plats så som jag är! Vill Våga tillåta mej att Finnas!!Var bara det jag ville säga! Tack för uppmärksamheten
vilka fördommar jag har.. det är ju trots allt en kreativ verksamhet där man, som jag förstått det, uppmuntras att skapa nytt..)