Vilken typ av behandling genomgår du/har du genomgått?

[RMW]

Samtalsterapin fick jag helt och hållet utanför vården, fixade det själv. Har man specifik problematik som missbruk är det lite lättare verkar det som att få tillgång till kostnadsfria samtal på andra håll.
Kryssade även i sjukgymnastiken trots att det inte var inom psykiatrin. Stod i kö i två år för att komma dit. 'Basal kroppskännedom' hette det.
Annat: ECT. (Jag gillade att bli sövd helt enkelt. I övrigt var ECT:n fullkomligt meningslös, precis som all psykofarmaka jag fick.)

[Pia]

spännande undersökning

tråkigt att se att så få personer fått DBT-behandling då det är så bra (för nästan alla)
att medicinering fick flest röster är jag inte förvånad över men visst är det synd

[Solros]

Medicinering, samtal och bildterapi är min erfarenhet.

[Alice Mayfair]

Jag fick medicinering (diverse sorter), miljöterapi på behandlingshem och mellanvårdsboende. Familjeterapi i 3,5 år och Psykodynamisk terapi i 5 år. Sedan har jag också gått till en naturterapeut i 7 år, vilket har hjälpt mig väldigt bra.

[Johannes]

Jag har oftast bara fått medicinering, ofta dåligt uppföljd sådan behandling som därför ofta runnit ut i sanden eftersom det sällan haft någon effekt eller väldigt liten eftersom det varit så ofokuserad behandling och jag har väl mer och mer märkt att de saker jag har - mer uppenbart på senare år - sällan blir bra av antidepp (åtminstone inte bara) och möjligen ibland sämre... i perioder har jag gått utan behandling alls i stort sett efter satta diagnoser och utredningar... vissa perioder förr fungerade okej utan medicinering med (även om det i efterhand nog är svårt att säga om det var bra eller ej) men ibland har jag i princip inte ens fått någon behandling alls ens när det behövts och sällan för det som varit mer akut utan ofta mer inriktat på vardagssaker som sysselsättning och sådant som antagligen hade fungerat alldeles utmärkt om man hade fått hjälp med mer akuta besvär vissa perioder.är exempelvis fortfarande med rätt goa skäl ganska förbaskad för att ingen på mottagningen iddes att ens fundera på att göra något behandlande - snarare tvärtom eftersom de mest klagade på mig när jag blev irriterad över nochigheten hos dem - efter att jag råkade ut för ett kanske förhållandevvis odramatiskt men fullt tillräckligt obehagligt rån som jag nu två år senare har en hel del obehagliga stressymptom efter - jag fick väl nån variant på närapå alla de stressymptom man kan få efter sådant, och de symptom jag fick då förstärktes dessutom efter ännu en grej jag hade oturen att råka ut för året efter när en för mig totalt påverkad främmande människa fick flipp o började jaga mig... men ingen antydan om någon särskild behandling för det ens efter det trots att jag satt och kokade nästan av frustration på mottagningen jag gått till alltför länge innan jag nu till sist är i färd med att byta. Psykologen på mottagningen visste inte alls vad hon kunde göra, läkaren gav - efter sisådär ett år - lite piller för sömnbesvären så kunde jag tydligen få fortsätta gå runt och ha massa halvdissociativa symptom som jag fortfarande har var och varannan dag eftersom de mest verkade tycka man hittade på eller överdrev eftersom man nu hade läst på om besvären och det skulle man ju inte gjort tyckte det.
Hm det blev visst lite bittert nu men jag har verkligen ingen bra erfarenhet av psykiatrin. Har rent ut sagt mest fått "behandla" mig själv med övningar etc, lånat böcker om allt från KBT till DBT och psykodynamisk terapi, läst på från olika perspektiv för att bli klok på mig själv med i alla fall viss framgång tror jag och suttit hemma och övat färdigheter och medvetande och acceptansgrejer och det enda med det andra som en liten iller och det har gjort att man oftast lyckats palla någorlunda i alla fall när den övriga behandlingen varit liten eller obefintlig i perioder. Nu har jag en halvfungerande medicinering som jag får erkänna är klart bättre än ingen men i färd med att byta läkare eftersom den medicineringen inte biter ett smack på det nya hypersvängandet senaste åren som senaste läkaren bara avfärdat med sömnpiller... så hm jo tack o lov att alla inte har lika dåliga erfarenheter.

[rambutan]

Glömde skriva att jag gått i vattengympagrupp för psykiatripatienter. Tanken bakom det är att man ska få vara med i en grupp där man känner sig trygg, få röra på kroppen, har en tid att komma upp ur sängen till, samt att vi tränade lite kroppskännedom. Hur bra som helst!

[Karin]

Jag har gått på psykiatrisk sjukgymnastik, terpi samtal och EMDR-behandling,
men är avlutat sedan länge.
Intressant tråd!

[lindtinan]

Ni som har fått sjukgymnastik, vad gör man? Jag står som sagt i kö, men jag har ingen aning om vad det innebär, mer än att jag typ ska börja inse att min kropp är min... eller hur man ska säga...

[Smulan]

Jag gick på en 16 veckors gruppbehandling på öppenpsyk och vi hade tre behandlingsdagar i veckan. De huvudsakliga inslagen var
Samtalsgrupp: var och en tog upp det som kändes viktigt och de andra försökte stötta och dela med sig av sina erfarenheter.
Temagrupp: vi pratade om ett förutbestämt tema.
Kroppskännedom: olika inslag som massage, musicerande, måla, dansa och lyssna på musik.

Dessutom hade alla var sin kontaktperson som man hade en timmes samtal med varje vecka. Min kontaktperson och jag fungerade inte ihop så jag fick fortsätta att gå till min psykolog under hela behandlingstiden.

Jag har också fått akupunktur genom företagshälsovården och det kan varmt rekommenderas. Jag blev lugnare och i perioder jag sovit dåligt fick jag äntligen vila en stund.

[Loppan]

Jag har haft flera olika.

- KBT/KPT (behandlingshem)
- Ätstörningsenhet
- Dietisthjälp
- Slutenvård, öppenvård
- Medicinering
- Boendestöd (ett sätt att ta sig framåt ju)
- Kontaktpersoner
- Personlig coach

Där jag bor finns det en träfflokal för personer som mår psykiskt dåligt. Ett café. Väldigt trevligt. Det finns ett stort aktivitetscenter för alla åldrar med olika verksamheter. Snickeri, textil, kök och mycket mer. Det finns en grupp där de unga är samlade - en "unga vuxna grupp". Hittar på roliga saker.

Jag har träffat oräknerligt många bra behandlare under mina sjukdomsår!

- Dansterapi

Jag tror att den formen kan vara bra för många. Ett sätt att uttrycka det som gör ont inuti genom rörelser till musik. Ett sätt att bekanta sig med sin kropp. För mig blev det dock lite knas eftersom att jag har dansat mycket och då gjorde jag dansandet/rörelserna med prestationstankar. Vilket inte alls var syftet. Jag älskar att improvisationsdansa, men där med min terapeut blev det...knas. Oftast satt vi bara och pratade. Men när jag kunde lätta på prestationen kändes det också bättre. Dans är för mig ett sätt att uttycka känslor. Fast de negativa tankarna var i den svängen så starka att allt var rörigt.

Har du genomgått dansterapi?
Hur upplever du den behandlingen?

Kram Josefin!