Inom öppenvården var det rörigt, de satte snabbt diagnosen depression och verkade glömma ätstörningen, eller så var det bara enklare att skriva ut recept på piller. All hjälp jag fått har jag tjatat mig till, där jag bodde verkade det inte finnas någon ÄS-vård (inte i min stad iaf), min psykiater var ganska okunnig när det gällde både ÄS och självskadande, och jag vet fortfarande inte vad som hade hänt om jag inte hade varit så pådrivande mitt i allt elände.
En öppenvårdsmottagning har varit bra, men den tjatade jag mig till att få gå på eftersom jag bodde långt utanför deras upptagningsområde. Jag gick där liksom i smyg, hos sjukgymnasten som blev min räddande ängel och som såg det friska och därför fick mig att se och välja det friska. Hon är min ljusglimt från psykiatrin.
Kra
Lisa
