Betyg på den öppna psykiatriska vården

[Innie]

Eftersom det verkar ha blivit lite för invecklat att sätta betyg på all den psykiatriska vård man fått så tänkte jag istället starta två nya polls - en för den slutna vården (dvs inneliggande på en avdelning) och en för den öppna vården (dvs när man bor hemma men träffar någon ibland). Gemensamt för båda undersökningarna är att man ska tänka på den statliga allmänna vården i landstingsregi, det vill säga inte privata vårdgivare och inte heller behandlingshem eller stödboende.

Jag hoppas det blir lite lättare att sätta ett mer rättvist betyg nu än när man skulle betygsätta hela vården, och dessutom får vi ju en möjlighet att jämföra våra åsikter mellan öppen- och slutenvården Om du vårdats i flera olika landsting vill jag att du i din röstning fokuserar på det landsting du vårdats längst i, alternativt det du själv ser som ditt primära landsting. Som vanligt är det jättebra att kommentera!

[Flaming Dove]

Bra initiativ, Innie!

Jag kryssade för "nöjd". Har gått på öppenpsyk under två perioder i mitt liv, för ätstörning 1998 och för ångest/depression 2005-06. Båda perioderna kände jag att det gav någonting och att jag blev bra bemött. De klagomål jag har gäller främst tid. Hade gärna velat att kontakten varit mer långvarig, och vid det senare tillfället var väntetiden väldigt lång, det dröjde över ett halvår från att de fått remissen tills jag fick tid hos en psykolog.

[Helena]

Jag kryssade i att jag är missnöjd med öppenvården. Jag tycker inte att de har lyssnat på mig när jag har behövt hjälp, de har inte tagit mig på allvar och de har absolut inte kunnat ge mig den hjälpen jag har behövt.
Sedan kan man ju diskutera om jag inte var mottaglig för hjälpen eller om det faktiskt brast hos dom. Jag tror att det var en kombination. Men å andra sidan så förväntar jag mig faktiskt att de ska kunna se till mig och det som jag behöver.

[Lisa]

Här svarar jag varken bra eller dålig. Mest för att det som var bra lyser så mycket klarare än det som inte var det.

Dåligt var den förenkling och bagatellisering jag upplevde när de nästan avfärdade anorexin och sa att jag var deprimerad och sedan bara behandlade det under några år, tills jag i stort sett bråkade mig till mer hjälp. De kändes mer benägna att skriva ut recept än att ta tag i saker och min psykiater var inte särskilt kunnig på ätstörningar, vilket han medgav. Jag har träffat en rad arbetsterapeuter och kuratorer som mest la huvudet på sned och sa "det ordnar sig nog, ska du se" (får de lära sig att göra så på sina utbildningar eftersom alla har samma menlösa tonfall?!) och som varit urdåliga på att lyssna, inte kommit med förslag på åtgärder och bara varit allmänt mesiga och handfallna och dessutom redan från början haft mig placerad i ett fack. Jättehjälpsamt.
Dessutom har jag varit med om att bli bortglömd och att de gör en utredning som sedan inte följs upp eftersom den kommer fram till att jag behöver hjälp som de inte har resurser till, och då var det tydligen lättare att lägga mina papper längst ned i en hög och inte ens kontakta mig.

Bra var vård som jag tjatade mig till på en annan mottagning, min älskade sjukgymnast som kom in i rätt skede och var så där direkt och tuff som jag behövde, en bra sjuksyrra som var min samtalskontakt sista året och några andra ljusglimtar. Jag väljer att fokusera på det bra, för det dåliga var verkligen en sådan waste of time.

Kram
Lisa

[echina]

Det var lurt Jeg krysset av "Jag är nöjd med den vård jag fått (få/inte särskilt allvarliga brister)"

Noen småting har skjedd underveis som kunne ha vært unngått og har gjort meg veldig trist, men det er snakk om så lite at i det lange løp betyr det kanskje ikke så mye
Ellers må jeg si at jeg har fått veldig bra hjelp av flere fine mennesker

[Solros]

Det var öppenvården min missnöjda röst gällde.

[Wera]

nöjd!

[filifjonkan]

Jag är missnöjd med den vård jag fått (många brister/några få allvarliga brister)
Ett av de största problemen som jag har mött inom öppenpsykiatrin är att jag är rädd för att sitta instängd och har ganska stora problem med att prata känslor vilket jag inte alls har fått någon att förstå just för att jag har svårt för att prata. Det känns ändå som om de borde försöka hjälpa mig när de märker att jag har svårt för att uttrycka mig och inte lägga ännu mer press på mig genom att förklara att jag inte är till hjälp, inte försöker tillräckligt eller är tillräckligt motiverad pga av att jag inte pratar särskilt mycket.
Ett annat stort problem är att jag inte passar in i deras mall som patient, framför allt ifrågasätter jag en hel del saker som jag anser tveksamma och det har inte varit populärt. Även inom öppenvården har jag märkt att jag som patient räknas som lägre stående gentemot de som arbetar där. Om jag ifrågasätter något så har det i de flesta fall resulterat i att de letar efter fel på mig istället för att diskutera de problem som uppkommer.

Sedan kan man ju diskutera om jag inte var mottaglig för hjälpen eller om det faktiskt brast hos dom. Jag tror att det var en kombination. Men å andra sidan så förväntar jag mig faktiskt att de ska kunna se till mig och det som jag behöver.

Jag håller med Helena här, ibland kanske jag inte varit mottaglig för hjälpen, men det är ju ett problem som de kanske kunde skött bättre.

[JozzAn]

Jag kryssade i att jag är missnöjd med öppenvården. Jag tycker inte att de har lyssnat på mig när jag har behövt hjälp, de har inte tagit mig på allvar och de har absolut inte kunnat ge mig den hjälpen jag har behövt.
Sedan kan man ju diskutera om jag inte var mottaglig för hjälpen eller om det faktiskt brast hos dom. Jag tror att det var en kombination. Men å andra sidan så förväntar jag mig faktiskt att de ska kunna se till mig och det som jag behöver.

Det är just detta som får mig att vägra vuxenpsyk.. Jag har hört för mycket negativt för att ens våga chansa

[lindtinan]

Jag är mycket nöjd med den hjälp jag fått genom öppenmottagningen. Jag upplever att de lyssnar på mig och vad jag behöver. Jag har haft jättebra kontaktpersoner som har hjälpt mig i mina läkarkontakter, min terapeut var helt underbar och utan henne hade jag förmodligen inte kommit så långt som jag har gjort. Jag har bara haft en dålig kontakt inom psyk, och det var när jag var tvungen att byta läkare. Efter att jag träffat honom för första gången gick jag hem och grät, det var fruktansvärt. Speciellt som han inte lyssnade på mina ord utan bara såg till min utsida. Eftersom jag var prydligt klädd och inte såg ut som om jag skulle ta livet av mig så ansåg han att jag kunde börja jobba igen... vilket min terapeut, arbetsterapeut och stödkontakt blev topptunnor över, de såg ju hur det verkligen var och tyckte att han hade lite för bråttom, vilket jag till viss del kan hålla med om. Men framförallt så har jag känt att jag är viktigt och att de vill mig väl och hhjälpa mig att må bättre. Min trygghet har varit öppenvården, och utan deras kontakter under inläggningarna hade jag nog inte kommit därifrån.