jag har funderat lite kring det här...
Jag tycker det är betydligt jobbigare att förklara för folk att delar av anledningarna till att jag skadade mig VAR för att bli sedd och hörd. Det var inte hela anledningen, men visst hade det såna inslag. Men det är svårare att säga, eftersom man så ofta hör skällsord om självskadare som "de vill bara ha uppmärksamhet". Det absurda i den kommentaren pratar vi mer utförligt om i en annan tråd:
http://zebraforum.com/forum/viewtopic.php?f=31&t=3004, det absurda i hur någon kan se ner på viljan bli sedd och hörd, det vill väl alla? Vi behöver bli sedda och förstådda för att överleva.
Men det har fått mig att fundera lite.
Är det så att man drar sig lite för att säga det? Är det mer ok att säga att man skadar sig pga olika typer av "inre konflikter"? Själv kände jag att det kändes enklare att kryssa rutorna som handlade om prylar inom mig själv, än att erkänna för mig själv att delar av det faktiskt hade att göra med att jag ville bli sedd och hörd av andra. Svårt, just för att det är en sån där taskig grej folk som är rädda och inte förstår så ofta hasplar ur sig på ett nedvärderande sätt.
Jag menar absolut inte att ifrågasätta era svar

utan har mer en allmän reflektering över mina egna, hur jag kände kring dem och undrar om någon känner igen sig?