Vägning i ätstörningsbehandling

[Sofia]

Jag är nyfiken på hur ni känner inför det i stort sett obligatoriska momentet i alla former av ätstörningsbehandling- nämligen vägning. Jag är framför allt intresserad av att veta hur ni upplever att vägningen påverkade er långsiktigt, och inte så mycket hur ni kände just i stunden för vägningen (de flesta tycker nog att det är ganska jobbigt).

Kryssa i de påståenden som stämmer.

[Beata]

När jag var i behandling så var vägningen fruktansvärt jobbig. Att varje vecka se stigningen var som att regelbundet skära bort bitar av min identitet. Nu i efterhand, ett halvår efter avslutad behandling kan jag se det som en nödvändig fobibehandling. Alltså likställt med att våga sig närmare och närmare en spindel om jag vore rädd för sådana. Nu har jag en mycket mer avslappnad relation till min vikt.

[Linisen]

Jag är väldigt kluven till det där. Vägningarna bidrog definitivt till min fixering. Det blev en sport att gå ned ännu mer och det handlade väldigt mycket om siffror och mycket mindre om hur kroppen såg ut. Kanske hade det varit lättare att gå upp i vikt om jag inte hade fått det svart på vitt sådär.

Å andra sidan var kontrollerna förmodligen helt nödvändiga - om andra inte hade hållit koll på vikten hade jag utövat min "sport" på egen hand och det hade förmodligen gått helt åt pepparn.

Flera personer föreslog att jag skulle låta bli att titta när de vägde mig, men de gånger de uttryckligen förbjöd mig mådde jag faktiskt ännu sämre, för då - åtminstone så länge vårdpersonalen var nöjda - skenade fantasin iväg till helt orimliga viktsiffror.

[Lisa]

Jag kryssade för två alternativ:
Jag upplever vägningen som en viktig del av behandlingen för ÄS.
Vägningen har försämrat min självbild.

Jag var väldigt fixerad vid vikten under de mest anorektiska åren, och har väl haft något slags fixering eller hang-up länge, men det var inte vägningen i vården som bidrog till det. Under perioden när jag skulle gå upp i vikt påverade vägningen självbilden negativt eftersom jag hela tiden påmindes om hur jag gick upp vilket rörde till det i skallen på mig eftersom jag faktiskt inte såg en så stor förändring som jag tyckte att siffrorna visade. Dessutom gav det ångest att få svart på vitt att jag gick upp, vilket jag visserligen kämpade för att göra men samtidigt helst önskade att jag slapp.

Jag är inte och har aldrig varit kompis med vågen, men det är mest för att jag inte kan få ihop en koppling mellan siffrorna och mig. Vad den är visar så är det fel. Jag kan fortfarande känna en liten önskan att den ska visa mindre än förra gången, men eftersom jag väger mig kanske 3-4 gånger om året så är den önskan lätt att ignorera.

Ju mer jag tänkt på det här med vägningens för- och nackdelar i behandling, desto mer känner jag att den är viktig. Vägningen gör att man måste konfrontera sina tankar kring de där siffrorna, viktfobin, och att man blir delaktig i upp- eller nedgången. Hur ska man kunna reda ut viktfobin om man inte konfronteras med den? Eftersom man inte kan bli fri från anorexi utan att gå upp i vikt vore det lite märkligt att inte vägas, även om behandlingen inte ska lägga den största fokusen på vikten (som en del gör). Det ska vara en naturlig del, men inte centrum.

L

[unicorn]

tankevækkende at se hvilke svar der fører!
Vejning virker ikke til at være godt - selvom det kan være "nødvendigt".

Det hjalp ikke mig - det hjalp kun lægen, terapeuten og pædagogerne til at se om det gik bedre eller værre med vægten - og stille en grænse på x kg., som jeg ikke måtte komme ned under, ellers ville jeg blive indlagt.
Jeg blev kun mere vægtfikseret, snød med vægten og løj om hvad jeg havde spist (eller ikke spist) - mistede tilliden til dem, det føltes som et enormt overgreb når jeg blev vejet.
Men det var også nødvendigt, at de gjorde det, for at passe på mig - når jeg ikke selv kunne
Så jeg synes det er svært at sige for og imod vejning, det er ikke rart for nogen spiseforstyrrede, men måske er vejning en uundgåelig del af behandlingen, eller?

[lisel7]

Ja har vart fruktansvärt manipulativ och slapp vägningen väldigt ofta och länge. Detta har gjort att jag har stot viktfobi även nu fom frisk. Vågar inte väga mig och får puls bara vid tanken på en våg. Befinner jag mig nära en våg och vet att jag rent praktikst faktiskt skulle kunna väga mig här och nu blir jag yr och känner tryck över bröstet. Har tom sluppit inför operationer, medicineringar som beräknas utifrån vikt (en helt annan sjukdomsmedicinering). Vet inte HUR jag "lyckats" genom allt, men det har jag väldigt ofta gjort.
Behandligen fick aldrig de dokumenterat eg hur mkt jag gick ner medan jag gick där. Inte bra!
Önska jag inte slapp... Önska behandlingshemmet tvingade mig på uppföljningen.
Är frisk men har lika stor fobi för just momentet vägning som att sova med ormar o spindlar.

Tror vägning är bra i behandling.
/L

[Badanka]

hm... jag kryssade inte i något för det jag ville kryssa i var så motsägelsefullt eftersom det för mig handlade mer om vad man gjorde vägningen till än själva vägningen i sig.

På något ställe jag var på verkade de mest se vägningen som ett mått på hur jag mådde. Om jag gick upp i vikt tog det det som att jag mådde bra och tog mig inte på allvar om jag ändå sa att jag mådde piss. Min panik över ev. viktuppgång viftades bort. Vägde jag däremot mindre fick jag mer uppmärksamhet. Vi pratade aldrig om vägandet, hur jag kände om det, hur det påverkade mig, vad det innebar.
På de ställena ökade vägningen mina ätstörningar.

På andra pratade vi om betydelsen av min vikt, av kroppens behov av näring och hur min kropp mådde av situationen, om hur jag kände det före och efter vägningen, tankar som kommit, om att vägningen inte var ett mått i sig på hur jag mådde så jag kunde få försöka slappna av i det.
På de ställena såg jag vägningen som jobbig, men ändå en nödvändig del av behandlingen.

[Flaming Dove]

Jag kryssade i att jag upplever vägningen som en viktig del i ÄS- behandling, samt att den gjorde mig mer fixerad vid siffror. Jag kan dock inte uttala mig om ifall den fick mig att må bättre eller sämre, vet ju inte hur det hade varit om jag inte blivit vägd. Det troliga är väl att den varken gjorde från eller till, eftersom min behandlare klokt nog föreslog att jag skulle kliva på vågen bakifrån. Samtidigt slutade jag väga mig hemma, helt enkelt för att mamma och pappa tog undan vågen (en av de bra saker de trots allt gjorde i samband med min ÄS). Sedan dess har jag vägt mig sammanlagt två gånger. Sista gången hos behandlaren ville jag se siffran, och det kändes faktiskt rätt bra att jag gått upp några kilo. Sommaren 2000 vägde jag mig i en kompis badrum, vilket ledde till att jag blev mer fixerad vid min kropp och gick ned en del de följande månaderna. Därefter: inte en enda gång. Tror faktiskt aldrig jag kommer göra det heller,blir svettig bara vid tanken på att väga mig. Vilket väl inte är så konstigt med tanke på att jag under den värsta tiden kunde vägde mig ungefär en gång i timmen...

[Anna]

Oj, det här var intressant att se och läsa! Jag tror verkligen att vägningen kan ha olika effekter på olika personer. Men för min egen del har det nog bara varit negativt. Jag förstår att det var nödvändigt i ett akut skede (då behövde jag inte heller se siffrorna och brydde mig ärligt talat inte heller om de pekade upp eller ner). Men senare bidrog det definitivt till att jag blev vikt- och sifferfixerad, vilket jag inte var öht innan jag fick ÄS-behandling. Vi hade faktiskt inte ens någon våg hemma innan jag började i behandling.

Jag upplevde inte vikökning/minskning som särskilt jobbig förrän vägningarna kom igång, det kändes som om det var mitt mående som vägdes. Och som att personalen skulle visa varje vecka att de vunnit över mig, att de lyckats göra mig "frisk". Dessutom var det ju mycket jobbigare att se ökningen på vågen än skillnaden man kände i kroppen. Men i det läget hjälpte det inte att kliva på vågen baklänges, då kändes det som om vårdarna skulle försöka lura mig till att gå upp i vikt, låtsas som att allt var ok för att sedan släppa bomben att Nu väger du tre ton och därför är du frisk och får ingen mer hjälp!

Nej, usch. Jag har inte mycket gott att säga om varken vägningar eller ätträning.

[Sofia]

... då kändes det som om vårdarna skulle försöka lura mig till att gå upp i vikt, låtsas som att allt var ok för att sedan släppa bomben att Nu väger du tre ton och därför är du frisk och får ingen mer hjälp!

Jag kunde inte låta bli att skratta när jag läste det här ... Men fy, det är ju hemskt egentligen!