Vägning i ätstörningsbehandling

[lilla-k]

kryssade i:

Vägningen har gjort mig än mer vikt- och sifferfixerad.
Vägningen har försämrat min självbild.
Vägningen har fått mig att bli sjukare i min ätstörning.

Hatar vägning!
Blir en tävling mot mig själv varje vecka att "vågen måste visa mindre än förra veckan".
Gör den inte det leder det bara till ännu mer sjuka beteenden.

Jag kan förstå att dom behöver ha viss koll, men inte en gång i veckan och inte om man inte är jättesmal.

[Lisa]

Jag kom att tänka på en sak angående svaren på den här frågan:
Svaren kommer troligen att se helt olika ut för oss som lämnat ätstörningen och för dem som är inne i den. Om man fortfarande går i behandling och därför behöver vägas regelbundet så är antagligen inställningen en helt annan eftersom det är så aktuellt. Jag har däremot flera års distans och kan se på det på ett annat sätt, och kan se fördelar som jag absolut inte kunde se när varje vägning var som ett litet trauma. Det är klart att det är svårt att se fördelar när det känns som ett öppet sår, när man fortfarande bråkar med sig själv i en inre kamp mellan en ätstörd sida som inte vill gå upp eftersom det är ett misslyckande, och en frisk sida som trots allt inser att en uppgång är ett steg närmare en tillvaro som frisk.

Kram
L

[Smulan]

Vägningen var ett rent helvete för mig
Jag visste att jag var tvungen att gå upp för att må bättre, men blev oerhört fixerad vid siffrorna och fick panik om jag gick över vissa "magiska" gränser som mitt anoreximonster hittade på åt mig. I en gruppbehandling på öppen vården vägdes jag varje vecka. Natten före sov jag aldrig någonting Jag och min kontaktperson fick en dålig start så de första veckorna protesterade jag mot henne och hennes ideer genom att gå ner i vikt. (Barnsligt, men sant) När gränsen var nådd fick jag totalt träningsförbud och mitt träningskort stängdes av

I all välmening, säkert, fick jag ett viktdelmål då jag skulle få lov att börja träna lite igen. Det gjorde att jag började fuska med vägningen och låg exakt på det talet i veckovis, trots att jag egentligen var flera kilo ifrån. Jag som alltid varit ärlig hade helt plötsligt förvandlats till en manipulativ och oärlig person och det fick mig att må hemskt dåligt Var det här jag?
I efterhand fick jag veta att alla andra ibehandlingsgruppen fått väga sig med kläderna på, men eftersom jag var så underviktig tvingades jag klä av mig allt utom underkläderna. En gång glömde jag ta av mig klockan och fick då en skitsur kommentar: Hur mycket väger den där då? Min dåvarande kontakperson litade inte på mig för fem öre. Ändå lurade jag henne gång på gång...men mest av allt lurade jag nog mig själv

Efter att behandlingen avslutades har jag fått byta kontaktperson och allt har fungerat mycket bättre. Vägningen känns inte längre så kränkande utan jag kan förstå att den är nödvändig. Mycket handlar om hur man blir bemött och hur mycket fokus siffrorna får. Min nuvarande behandlare fokuserar mer på mina tankar än på siffrorna och antalet potatisar o.s.v. För mig är det ett sätt som fungerar bättre Nu ligger jag sedan en dryg månad tillbaka äntligen på normal-BMI

[Solros]

Precis som tydligen de flesta andra har jag kryssat i de tre sista.
Vägning inom ätstörningsvården är det idiotiskaste någonsin enligt mig!

[Innie]

Svaren kommer troligen att se helt olika ut för oss som lämnat ätstörningen och för dem som är inne i den. Om man fortfarande går i behandling och därför behöver vägas regelbundet så är antagligen inställningen en helt annan eftersom det är så aktuellt. Jag har däremot flera års distans och kan se på det på ett annat sätt, och kan se fördelar som jag absolut inte kunde se när varje vägning var som ett litet trauma.

Vad skönt att du kan se det så Liane, för det kan faktiskt inte jag, trots att jag också har flera år i distans sen det var som värst. Jag kan fortfarande inte förstå varför vägningen har en så central roll i ätstörningsvården när den så tydligt är traumatiserande för de allra flesta patienterna. Jag minns det fortfarande bara med obehag, och kan inte säga att det tillförde något i min vård.

Jag tänker att för det första är vikten egentligen ganska irrelevant, enda gången den är av betydelse är när man ska sätta diagnosen anorexi utifrån DSM-IV-manualen och behöver beräkna viktnedgången i procent. Sällan är det motiverat att sätta in extra näring i form av dropp, sond, näringsdrycker osv. endast grundat på patientens vikt, det är ju i stället främst blodstatus, blodtryck, puls och liknande som spelar roll i det akuta skedet.

Sen tycker jag det är så motsägelsefullt att försöka övertyga patienten om att sjukdomen inte sitter i vikten och ändå envisas med regelbundna vägningar. Jag tror inte att vägning är det bästa sättet att komma över viktfobi, och verkligen inte när man är mitt i sjukdomen, den fobin tror jag man får bearbeta senare under processen. Jag kan förstå vägningar under kortare, akuta skeden, framför allt när patienten vistas hemma i väntan på slutenvård eller liknande, men i övrigt har jag väldigt svårt att förstå det. Men ändå - skönt att du har kunnat se fördelarna, att det inte bara är ett blödande sår. Det är bra att höra!

[Anna]

Sen tycker jag det är så motsägelsefullt att försöka övertyga patienten om att sjukdomen inte sitter i vikten och ändå envisas med regelbundna vägningar. Jag tror inte att vägning är det bästa sättet att komma över viktfobi, och verkligen inte när man är mitt i sjukdomen, den fobin tror jag man får bearbeta senare under processen.

Mm! Dessutom är ju inte vägningar något man måste lära sig hantera i livet (som med andra fobier, som begränsar en mycket i vardagen). Jag minns inte när jag vägde mig sist, skulle antagligen mest må dåligt om jag gjorde det. Så därför låter jag bli och behöver inte bry mig för fem öre om ev. ned- eller uppgångar!

[lindtinan]

Jag har aldrig haft en regelrätt ätstörning, utan mer ett osunt förhållande till mat, men för mig är det totalt kaos att väga mig. Jag vet att jag varit på gränsen, men lyckades tack och lov bryta det i tid. Men jag har valt att inte ha någon våg hemma, för om jag har det så väger jag mig konstant och firar varje hekto jag gått ner, och om jag har gått upp så mycket som ett hekto så straffar jag mig själv. Det är möjligt att jag skulle klara av att ha en våg nu när jag har blivit starkare, men det är inte värt att chansa. Just nu håller jag ju på med en envis kamp att gå ner lite av min övervikt jag fått som medicinbiverkningar. Visst märker jag på kläder och så att jag går ner i vikt, men ibland kan det vara kul att faktiskt se det på vågen. Min lösning är att jag väger mig när jag är och hälsar på min mamma. Eftersom hon bor ca 30 mil bort så blir det ju inte så ofta, och därmed kan jag inte "överväga" mig. Jag vet flera här i stan som har våg, men jag använder inte den, för jag vill inte väga mig varje gång jag är och hälsar på.

Nu har jag snott tråden lite, men jag hade en sak jag ville komma till, så det är inte helt i onödan, jag lovar. Jag tror att det tyvärr inte hjälper mot viktfobi med vägning ofta. Tyvärr tror jag att det lätt blir tvärtom, att det istället blir en trigger för att gå ner. Visst, vägning är viktigt när man har gått ner alldeles för mycket, men inte senare. Ibland är det kanske bra att se vilken vikt man ligger på för att se om man ska ändra i kosten (t ex kanske man inte behöver näringsdrycker längre), men man skulle kanske kunna göra det lite mer sällan, avväga behovet istället för att göra det på rutin... bara några småtankar från mig....

[Sara]

Även jag mådde bara sämre av alla dessa ständiga vägningar. Siffrorna triggade mig enormt och det blev ännu värre av att någon stod och tittade på. Jag var ju tvungen att visa dom att jag insåg att jag var värdelös, jag kunde bara inte tillåta mig själv att gå upp i vikt då.
Jag blev tvingad att väga mig så gott som varje vecka i nästan tre år, trots att det gav mig nästintill outhärdlig ångest. Största delen av den här tiden var jag inlagd och då var ju dessutom vägningen det enda jag hade eftersom något så kallat normalt liv inte existerade. Jag hetsade upp mig flera dagar innan och vågade ibland ens dricka vatten kvällen innan jag skulle upp på vågen.

Under en viss tid av min behandling inser jag dock att vägningarna kanske var nödvändiga. Och när jag exempelvis skulle följa olika matscheman och dricka näringsdrycker kunde jag bli lite lättad av att se att jag inte gick upp tio kilo i veckan som jag ibland inbillade mig .

Men som sagt, till största delen gjorde vägningen mig bara ännu mer fixerad. Och som en del redan har skrivit så blev det förvirrande av att höra att ätstörningen satt i huvudet samtidigt som det lades så stor vikt vid vikten . Sifforna var även något som personalen ofta kommenterade. Exempelvis "jag såg att du hade gått upp x hekto den här veckan, är det därför du har ångest nu?". Självklart berodde inte min ångest alltid på att jag hade gått upp i vikt, men när någon sa så mådde jag dåligt för det också...

När jag till sist slapp väga mig (efter en erfaren dietists inrådan, mig lyssnade dom inte på) så blev jag betydligt bättre. Jag klarade av att gå upp det sista jag behövde. Jag tycker det är synd att det tog sådan tid bara...