
jag hade helt enkelt kommit till en punkt där jag inte längre kom ihåg hur man grät eller var arg eller liknande så när jag skar mig, rann alla känslor ur mig som jag inte kom ihåg eller hade fått lära mig hur man skulle få ur sig på ett sunt sätt... jag liksom tömde mig på känslor och ångest, det fick rinna ur och idag när jag inte längre skadar mig(va ca 4-5 år sen) så förstår jag att den käsnlan jag har idag efter jag har gråtit eller skrikit ur mig ilska eller fått skuppa omkring glad va den känslan jag hade precis efter jag hade skadat mig.