Jag har haft en bra period nyligen, såpass att jag till och med reflekterade över att jag mådde bra någon dag. Det var härligt. Men det är svårt när allting som rör upp minsta lilla känsla ska slå över och bli så stort. Träffa nya människor, tänka på framtiden, andra människors känslor, vad som än ruckar lite på stabiliteten.
Försöker komma ut och lära känna nya människor, fast jag tycker det är så jobbigt. Jag kan ju, men man blir så orolig och det går inte att slappna av. Det är lättast att bara stanna hemma. Jag gillar ju att vara själv, men samtidigt så blir man så ensam. Man vill alltid ta den lätta vägen ut.
Tankarna på att skära sig kommer sällan just nu. Men de kommer susande så fort det blir jobbigt. Jag håller mig ifrån mer för mina nära och käras skull än min egen. Nån dag ska jag inse att det är för min egen skull. Jag vet ju, fast jag känner det inte.
Det blev lite spretigt ändå. Jag kan avsluta med att säga att jag brukar teckna för att få ur mig känslorna. Det blir inte alltid så glada bilder då, men det känns som att lite av det onda försvinner ut på pappret.
/Zinus