På riktigt så har jag bestämt mig för att aldrig mer självskada (sen vet jag att det ändå kan komma bakslag men att jag då inte ska gå ner mig utan fortsätta i rätt riktning) och det känns som en befrielse. Jag har liksom tröttnat på livet som sjuk, åka in och ut på sjukhus och psykiatri - det finns så mycket annat jag vill göra. Jag har ansökt om behandlingshem och väntar nu spänt på besked från kommunen, jag fick ett nej förra gången jag ansökte men har en ny handläggare nu och hoppas på ett ja den här gången.