Hummeldumm
Inlägg: 1028
Blev medlem: fre dec 09, 2011 12:45 pm

Status quo önskat?

fre jan 30, 2015 7:47 pm

Jag har massor med krämpor i benen och har gått upp hysteriskt mycket i vikt. Min skötare tror att det kan vara för att jag inte vill ta mig framåt. Så är det nog. Någonstans på vägen blev jag rädd för livet, eller i alla fall det nya livet efter kraschen och diagnoserna. En del av mig vill bara rulla in sig i ett täcke och ligga stilla i sängen, kanske funderandes på livet. En liten, liten del av mig vill mer och framåt. Den delen vill lita på sin egen förmåga att ta livets med- och motgångar. Så jag står inför ett vägval: vågar jag leva, verkligen leva inte bara existera.

Hummeldumm
Inlägg: 1028
Blev medlem: fre dec 09, 2011 12:45 pm

Re: Status quo önskat?

sön feb 01, 2015 5:34 pm

Jag tror verkligen att jag vill vidare, jag är bara så rädd. När jag väl slutat vilja dö blev jag livrädd för att förlora livet. Och nu skyddar jag mig själv så mycket att jag inte kan leva i alla fall.

Nu försöker jag komma igång igen. Tar för mig. Rör mig i sakta större cirklar. Snälla låt mig ha kommit igång innan nästa bakslag träffar mig som ett knivhugg i ryggen.

Felicia
Inlägg: 1172
Blev medlem: lör jan 24, 2009 10:13 am

Re: Status quo önskat?

mån feb 02, 2015 11:02 pm

Man kan väl inte gå upp i vikt av negativa tankar, varför skulle icke-motivationen orsaka krämpor i benen?

Säker att det inte är någon biverkan på medicin, myrkrypningar och sånt.

Hoppas benen slutar besvära dej.

Hohaj
Inlägg: 1888
Blev medlem: lör jun 18, 2011 10:40 am

Re: Status quo önskat?

tis feb 03, 2015 5:38 pm

Och nu skyddar jag mig själv så mycket att jag inte kan leva i alla fall.

Jag känner igen mig väldigt! Så är det för mig och så har det varit i flera år nu. Undrar hur man kommer ur det.

Hummeldumm
Inlägg: 1028
Blev medlem: fre dec 09, 2011 12:45 pm

Re: Status quo önskat?

ons feb 04, 2015 9:46 pm

Felicia, ibland lyssnar jag kanske lite för mycket på min skötare. Jag går in för saker så helhjärtat och sen blir det mest fade out. Att man kan få spänningshuvudvärk är ju inte så konstigt. Hos mig sätter det sig ofta i benen hur knäppt det än låter. En gång åkte jag till doktorn för jag trodde att jag hade fått en propp i benet. När jag kom dit visade det sig att jag hade inflammation i hela benet. Plågsamt. Då vet jag att kroppen försökte dra åt handbromsen och tvinga mig att ta det lugnt. Mina mediciner ger tusen biverkningar och det känns så tråkigt att vara i medicinernas våld att jag nog gärna tror på att jag kan påverka det själv genom att försöka vilja släppa på handbromsen.

Hohaj, ja visst är frågan "Hur kommer man ur det". Jag vet inte. Jag bara vet att jag ska försöka leta efter det lite mer aktivt.

Hummeldumm
Inlägg: 1028
Blev medlem: fre dec 09, 2011 12:45 pm

Re: Status quo önskat?

fre feb 06, 2015 11:09 am

Jag tror på så många dumma grejer; Änglar, spöken och Gud. Varför skulle jag inte tro på negativa tankars kraft? Jag vill liksom inte ner i vikt, jag vill hellre få fortsätta mitt liv precis som det är. Min kropp säger emot. Allt säger emot. Jag vill inte bli deprimerad en enda gång till i mitt liv. Så jag tror att om jag bara inte gungar båten så kommer allt att vara okej. Men jag vill ju inte bli invalidiserad av fetma eller dö i förtid. Nu bara babblar jag. Tanken halkade av teflonpannan. :mrgreen:

Barneveld
Inlägg: 436
Blev medlem: fre jun 12, 2009 1:38 pm

Re: Status quo önskat?

mån feb 09, 2015 1:24 pm

Be att få medicin för din ADHD så är viktproblemet löst på nolltid. Jag vet inte om det kanske är dumt av mig att jag skrev så där, men jag låter det stå kvar och försöker förklara mig. Jag är så trött på mediciner och när jag läste igenom din tråd kände jag det igen, och jag blev ledsen och började grina och det var dels för att jag läste hur du har det men kanske ännu mer för att jag tänkte på hur jag själv har det. Jag är också trött på det eviga psykologiserandet av fysiska smärtor. Jag gillade så himla mycket när min psykiatriker sa att det finns inga psykiska besvär, allt är somatiskt för även vid psykiska besvär kan man mäta fysiska förändringar.
Jag är trött på att allt ska lösas med mindfulness och positivt tänkande också. Och att allt dåligt mående beror på att man inte varit tillräckligt positiv alternativt att man har svag självkänsla.
Det är inte sant!
Det här med att tankar är magiska och att vi lockar till oss det vi tänker på är inte det egentligen en ganska schizofren uppfattning? Så bara vi blir lite mer schizofrena så kommer vi bli lyckliga allihop?
Jag är så trött på hur samhället ser ut.
Först ser man till att försämra arbetsvillkoren. Sen när fler och fler blir sjuka, så har man inte råd med rehabilitering varpå folk har en tendens att vara sjuka länge, vilket förstås blir väldigt dyrt, men då skrotar man sjukförsäkringen.
Och om man inte klarar att leva upp till samhällets krav så ska man ta det som ett individuellt problem, äta mediciner, tänka positivt och utöva mindfulness och träna på att jobba gratis samtidigt som man lever upp sina sista besparingar innan man tigger pengar hos SOC.

Du har gått upp i vikt av medicinerna och du har ont i dina ben för att du är överviktig och så föreslår din skötare att du inte vågar röra dig framåt. Det är fan han själv som inte vågar se verkligheten som den är! För om medicinerna som erbjuds för att göra folk friska gör dem sjuka då har han inget mer att komma med. Han är bara rädd för sina egna tillkortakommanden. Han är rädd för att erkänna för dig att det faktiskt inte finns något han kan göra.

Hummeldumm
Inlägg: 1028
Blev medlem: fre dec 09, 2011 12:45 pm

Re: Status quo önskat?

tis feb 10, 2015 1:56 pm

Jag pendlar mellan att tycka att mindfulness är kvacksalveri till att tycka att det funkar mycket bra. Kanske beror det på vilket läge man är i. Nej, jag har inte gått ner trots att jag tänkt positivt. Det tråkiga är att utan medicinerna skulle jag vara psykotisk eller död. Vi har provat oss igenom ganska många mediciner vid det här laget. Den mixen jag har nu gör så att jag klarar av att leva, förutom vikten, skakningarna, håravfall och diarréerna.

Något status quo har det inte blivit. Jag vill bevara den jag var före kraschen och diagnoserna, men det jaget finns inte längre. Folk säger till mig att de saknar mig. Det är som om de pratade om någon annan. Jag är ju kvar, jag bara duger inte längre enligt dem. Det gör mig ledsen och lite arg. Tänk om jag gick fram till dem och sa att de var tråkiga. Vem vet, min man är kanske nästa person att ha tröttnat på det nya, tråkiga jaget.

Jag känner mig ganska uppgiven trots att det är en bra period. Det känns som jag inte ser skogen för alla träd. Så jag griper efter halmstrån. Idag är den första dagen på resten av mitt liv. Låt detta vara lågvattenmärket och gör så att det bara blir bättre härifrån.

Hummeldumm
Inlägg: 1028
Blev medlem: fre dec 09, 2011 12:45 pm

Re: Status quo önskat?

ons feb 11, 2015 12:20 pm

Ordet jag söker är stukad. Jag känner mig stukad :roll:

Barneveld
Inlägg: 436
Blev medlem: fre jun 12, 2009 1:38 pm

Re: Status quo önskat?

ons feb 11, 2015 2:35 pm

Jag tror jag drog ner dig med min kommentar :oops: Förlåt :cry:
Jag skulle så gärna vilja trösta dig. Men jag kan inte just nu.
Kram <3

Återgå till "Identitet & vägval"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst