Status quo önskat?

[Barneveld]

Övervikt ja, det är precis som med kaninerna på kinderboerderij, de är också överviktiga just nu. Det är därför de får ont i tassarna antagligen.

Och på tal om bipolär så var jag hos min läkare i förra veckan (i sverige) och han kände sig ganska säker på att jag också har bipolära svängningar. Han sa ju något om UNS då när jag gjorde utredningen men nu i förra veckan hade han sett och hört tillräckligt av mig för att kunna konstatera att det verkligen verkligen rör sig om bipolär sjukdom. Jag hoppas ju att han har fel förstås. Men jag har ju själv funderat i de banorna för det känns som att alla som slutade med sitt självskadebeteende blev ångestfria, utbildade sig, började jobba, skaffade familj och gick vidare. Jag lyckas däremot inte gå vidare. Jag har slutat självskada, jag har gått i terapi, ätit alla mediciner, jag tänker alltid positivt och jag kämpar och trots det dippar jag med jämna mellanrum.
Läkaren nämnde i alla fall tre andra mediciner som vi kunde testa, som är lite mer anpassade för bipolär än vad de mediciner jag äter nu är. En av dem hade jag aldrig hört talas om. En hade jag hört kan ge värre psoriasis om man redan har psoriasis (jag har det och jag fick kraftigt förmerade utslag av en annan medicin jag testade). Den tredje medicinen kände jag igen namnet på för den hade jag läst om och när jag läste om den fick jag ett gott intryck av den. Jag tänkte att OM jag skulle äta medicin mot bipolär då skulle jag vilja testa den.

Men jag gör inga medicinändringar innan jag är hemma i sverige igen.

Oj, nu snodde jag din tråd för att berätta om mina egna problem hoppas du inte tar illa upp.

[Hummeldumm]

Tycker inte att du snodde min tråd. För mig är det intressant att höra hur andra med liknande problematik som jag har. Jag förstår vad du menar med att man gör allting rätt och ändå deppar man ihop. För mig som ska göra exponeringsövningar blir det ju lite knas om jag är hypoman. Då är ju allt möjligt utan ångest.

Hur ska man ställa sig till mediciner? Jag har tagit mediciner som bara gett mig hallucinationer. Jag har tappat hår, gått upp i vikt, darrat, haft diaréer, haft sömnsvårigheter av mediciner som hjälpt mig tillräckligt mycket för att det ska vara värt det.

Jag tycker det är så förbaskat orättvist att vi som gör allt man ska inte kan garanteras symptomfrihet. Men livet är orättvist och det är väl bara att kämpa på antar jag. I alla fall fram till den dagen dödslängtan vinner.

Låter klokt att vänta på att mixtra med medicinerna. Hoppas du får en bra kombo från början. Det underlättar.

[Erica82]

Jeg føler med deg, virkelig. Jeg har gått på medisiner som har bivirkninger av de du beskriver. Jeg nektet å ta medisinene som ga meg diaré, hårtap og vektoppgang. Etter mye frem og tilbake, fant vi endelig en kombinasjon som holdt meg stabil både følelsesmessig og med søvn uten direkte sovemedisiner (de som er avhengighetsskapende).

Det er fortvilende når man ser at vekten bare øker og øker. Legene sier at vektoppgangen skyldes for høyt matinntak og for lite fysisk aktivitet. Fysisk aktivitet er vanskelig og tungt når en er overvektig. Jeg har selv vært xx kg mer enn hva jeg veier i dag, og jeg gruet meg til å være fysisk aktiv fordi det rett og slett var tungt og slitsomt. Bare å gå opp en trapp var tungt.

De sier at man må motstå å spise, men det er ikke lett å la være å spise når en er sulten - det burde legene prøve selv.

Jeg har dessverre ikke noen gode råd til deg...

[Hummeldumm]

De sier at man må motstå å spise, men det er ikke lett å la være å spise når en er sulten - det burde legene prøve selv.

Du slog huvudet på spiken: Jag vill inte vara hungrig för det är då det går överstyr och mattrixningarna frodas. Jag tror inte ens att friska "normala" människor mår bra av att gå hungriga en längre tid. Men, men det ska gå att reda ut den här härvan. Jag har ju trots allt hjälp av psykiatriker, psykolog och skötare. Skulle kanske få komma till en dietist. Så nu hänger allt på mig. Hugaligen!

Igår sorterade jag ut kläderna jag inte längre kommer i. Det var sorgligt och jag är inte riktigt färdigt. Hela vårt hus är fullt av kläder i olika storlekar.

Jag måste nog sluta tycka synd om mig själv. Dags att bli lite hård i nyporna på rätt sätt. Se verkligheten för vad den är. Mat ska ätas för att man behöver näring, inte för att söva, döva höja, sänka, hålla sällskap med m.m. Så nu börjar det svåra, äta normalt utan att börja skada sig själv igen. Hitta ett sätt för känslorna att pysa ut på något bra sätt, använda skills-listan.

[Hohaj]

Hummeldumm, jag identifierar mig verkligen med det du skriver om mat. Att det fyller vissa känslomässiga funktioner, men på ett i längden destruktivt sätt. I mitt fall har mitt mäktiga sockerintag, kombinerat med stress och annat, förmodligen (enligt min egen teori) sänkt mitt immunförsvar i botten. Försöker att reparera det just nu. Men det finns hela tiden en latent förkylning som seglar upp så fort jag är uttröttad, nerkyld eller har stressat för mycket. Det är ju inte samma sits som för dig förstås, men vi har båda problem med ätande, fast på olika sätt. Och det får konsekvenser för oss båda. Håller tummarna för att ditt team tillsammans med dig kan utarbeta ett hållbart förhållningssätt som fungerar.

[Hummeldumm]

Nu testas mitt team och jag. Min mans jobb lägger ner. Han har trivts så vansinnigt bra där. Kommit hem med ett leende på läpparna. Nu ska allt det ta slut och ovissheten ta vid. På min skola har de utannonserat en tjänst som på pappret skulle kunna vara min. Hoppas att jag får bli kvar. Åtgärd nummer ett var ett gäng lugnande och nu försöker jag tänka rätt. Inte sugen på att skada mig. Sugen på att supa skallen i småbitar och röka cigaretter. Har inte ens ätit för mycket. Det gäller nog att ta ett steg i taget nu. I min hjärna kör tankarna kring som racerbilar. De kör så lätt fel för det går så fort. Påminner mig själv om att andas. Allt hemskt i hela världen måste inte bli följden av det här. Jag vet för lite. Jag är nämligen inte sierska. Jag har bara så förbannat svårt för att ta "katastrofer" på ett mer lugnt och normalt sätt. Tänk om jag blir deppad eller toppad av det här. Tänk om jag blir psykotisk och blir av med körkortet. Jag har väl berättat att jag har OCD också. Jag blev friskförklarad från den men insjuknade sen igen. Nu är tvångstankarna tillbaka fast på nya grejer. Nej, nu slutar hjärnan att funka.

[Hohaj]

Aj, usch, vad jobbigt. Vilken kris! Håller tummarna för att den där utannonserade tjänsten inte är din i alla fall. Andas så gott det går. Gör inget farligt. Håll ut. Så himla bra att du tog lugnande istället för att skada dig. Kram

[Barneveld]

Massor av kramar . Katastrofer som skulle kunna inträffa är det värsta som finns. Jag har också lätt att gå igång på mina egna rädslor innan jag har alla fakta. I efterhand brukar jag upptäcka att jag överlevde även när de värsta scenarierna faktiskt verkligen inträffade. Men tala om det för katastrofkänslorna när de är på högvarv...de bryr sig inte . Några gånger i mitt liv har jag träffat folk som påstår att de aldrig haft ångest Det måste ju egentligen vara en typ av bristsjukdom tänker jag, som att äga ett hus utan brandvarnare Jag fattar inte varför svår brist på känslor är den rådande normen i samhället, att vara känslokall är typ högsta status och alla vill vara det för alla som inte är det måste stå ut med alla smärtsamma beslut som de känslokalla människorna tar. Sen försöker de påstå att Morran inte finns trots att hon är verklig i allra högsta grad. Men ge dig inte. Om du blir galen, deprimerad eller hög så inträffar ett lugnare stadium även efteråt. Krama Morran och hälsa att hon inte ska skrämmas

[Hummeldumm]

Jag har kramat Morran och hon skrämmer mig inte längre. Så är det, först all världens katastroftankar och sen går det igen (i alla fall om jag inte är deprimerad). Skadade mig inte och hetsåt bara en gång.

[Barneveld]

Gött! Bra jobbat Morran behöver sig en kram då och då för att hålla sig lugn
Kram till dig Hummeldumm