Genom kursen har jag också fått kontakter med andra kaninälskare. Förra veckan var det en av dessa som skickade ett meddelande till oss andra, det gällde två kaniner med ångest. Situationen var som följer:
Kaninerna, Lotje och Nikki, hade blivit omhändertagna på grund av att de blivit misshandlade av ägaren. De hade varit med om hemska saker, bland annat tydligen blivit kastade genom rummet!
Nu bodde de tillfälligt på ett kaninhärbärge med massor av andra kaniner. Varje kväll fick de panikattacker, stressade upp varandra och började skrika så att alla kaniner på hela härbärget blev uppskrämda. Dessutom hade de kaninsyfilis som måste behandlas med sprutor. Ägaren för härbärget hade inte tillräckligt med tid för att socialträna kaninerna för att skapa lugn och trygghet och bygga upp förtroende med människor igen. Dessutom hade hon en kanin som behövde lugn och ro eftersom den snart skulle föda.
Att snabbt placera Lotje och Nikki i nya hem gick inte, dels på grund av ångestproblemen men också på grund av att de måste bli färdigbehandlade för sin syfilis och syfilisbehandlingen innebar ju också en stress för dessa redan traumatiserade kaniner. Borde de avlivas eller fanns det någon av oss som fick meddelandet som såg ett annat alternativ?
Det var då Brenda, som tidigare gått kaninkursen, och jag kom in i bilden. Förra fredagen flyttade Lotje och Nikki hem till Brenda och hon och jag hjälps nu åt med att socialisera kaninerna. Jag träffade dem första gången på tisdagen, då de skulle få sin spruta.
Jag blev genast mycket positivt överraskad för både Lotje och Nikki var väldigt framåt och kontaktsökande. Men jag såg också mycket stress-signaler, att de var oroliga och spända, kunde inte riktigt vara stilla, ägnade sig mycket åt ”överslagsbeteende” så som att putsa sig ovanligt mycket, gräva, typ tics med tungan och att ruska på sig och springa undan om man kom nära. När de blev rädda reagerade de väldigt lätt med aggressivitet genom att morra och boxa med framtassarna.
Men de åt glatt ur handen på oss för Brenda hade upptäckt att båda två var mycket svaga för frisésallad, något vi självklart utnyttjade till vår fördel.
Lotje och Nikki är väldigt lika. Båda två är misslyckade lejonkaniner. En lejonkanin ska ju ha en hel man precis som på en riktig lejonhane, men Lotje och Nikki har bara hår precis vid öronen så det ser ut som om de har för lång okammad lugg istället. Båda är brunfäckiga med nästan exakt samma teckning och det enda som skiljer dem åt är att Nikki är mörkare brun än Lotje.
Sist vi socialtränade dem blev stämningen helt magisk. De sitter i varsitt hägn bredvid varandra och jag och Brenda gick in till varsin för att träna. Tekniken går ut på att berätta vad som händer hela tiden. Typ såhär: ”Hej Lotje! Vill Lotje ha frisésallad? Lotje kommer närmare. Lotje äter frisésallad. Får jag klappa Lotje? Jag klappar Lotje på nosen. Bra, vad duktig du är Lotje. Jag klappar Lotje på ryggen. Alert. Lotje är alert. Easy, nu slappnar Lotje av. Det är bra, easy. Bra, duktigt. Lotje är alert. Lotje går bortåt. Hoppar upp. Nu är du uppe. Vill du ha mer frisèsallad Lotje?”
Att kommentera vad kaninen gör hela tiden samt berätta vad man själv tänker göra typ : ”klappa nosen” eller ”Nu ska jag röra mig” , ökar tryggheten för kaninen. Kaninen förstår inte Svenska (eller Nederländska som vi använder) men om du alltid säger samma sak i samband med samma händelse så lär sig kaninen tillslut att koppla samman det du säger med det som händer. Och sist vi tränade verkade pratet ha en närmast hypnotisk effekt på kaninerna.
Först lade jag märke till ett större mått av tillit ifrån Lotje. Hon vågade luta sina framtassar mot mitt ben när hon tiggde frisésallad. Sen accepterade hon klapp på nosen riktigt länge innan hon kom på att hon egentligen var rädd. När hon lade sig ner lade jag min arm bredvid henne. Hon slickade ett slick på armen, vilket jag trodde var av misstag och sedan slickade hon golvet. Jag och Brenda undrade varför hon slickade golvet och bestämde oss för att fråga någon som visste mer än oss. Sen blev stämningen mer och mer magiskt avslappnad. Lotje sjönk djupare och djupare ner i avslappning. Hon ändrade position för att ligga bekvämare och hon tog mer och mer plats för att ha det så bekvämt som möjligt och tillslut gjorde hon en bunny flop! Det betyder att kaninen vältrar sig på sidan för att den känner sig riktigt trygg och avslappnad. Jag kände mig både häpen och glad och alldeles varm inombords.
Det dröjde inte länge förrän även Nikki, som hade lite svårare att spänna av upplevde den mysiga stämningen och gjorde en bunny flop hon också! Sen låg de och slappade i säkert en kvart medan vi satt och pratade med dem och berättade hur avslappnade och duktiga de var. Vi kände oss helt lyriska när vi lämnade Lotje och Nikki. Att de skulle göra så stora framsteg på så kort tid hade vi aldrig räknat med.
Och när vi fick veta varför Lotje hade putsat golvet bredvid min arm blev jag ännu gladare. Det var en vänskaplig gest som var riktad mot mig som betyder ”Jag gillar dig och vill putsa dig men jag vågar inte riktigt så jag putsar i golvet i stället så att du kan se mina intentioner”. Att det första slicket hade träffat mig var alltså inget misstag, hon överväldigades bara av sin blyghet och putsade golvet i stället. Jag blev så rörd ! Nu är jag helt kär i Lotje .
Tänk vad människor och kaniner är lika varandra.
lät gulligt och studsigt.
. Sen var jag tvungen att leta upp hur jag kunde få chansen att regelbundet umgås med kaniner utan att ha dem i mitt studentrum (för det får man inte). Det var då jag hittade kinderboerderij och att bli volontär där kändes helt rätt. Sen är jag så glad att jag hittade kaninkursen