Kanske dags att byta jobb

[Hummeldumm]

Och nu-rond ett med försäkringskassan. De har begärt in kompletteringar. Tyvärr är jag helt hispig och är säker på att jorden ska gå under. För om jag inte får sjukersättning beviljad vad är det meningen att jag ska göra då? Gå tillbaka till mitt gamla jobb och lämna tillbaka avtackningsgåvan? Längtar efter att min man kommer hem och har sitt lugnande perspektiv på saken.

[Barneveld]

Shit vad nervöst .
Kram

[Gonzo]

Kram Hummeldumm. Hur är dina dagar annars nu? Hittar du lugn att sysselsätta dej hemma med husarbete eller hobby eller blir det mycket ångest bara?

[Barneveld]

Ja, hur går det för dig

[Hummeldumm]

Alla ansökningar, läkarutlåtanden och kompletteringar är gjorda och skickade. Jag försöker koppla av bäst jag kan men det blir ganska mycket ångest och lugnande meds. Väntan är svår allt är utom min förmåga att påverka nu. Försöker bygga upp en vardag på det jag har. Tack för er omtanke

[Gonzo]

Tänker på dej och håller tummarna för goda beslut.

[Barneveld]

Jag också

[Hummeldumm]

Imorgon ska jag på avtackningsmiddag. Antar att jag inte har mitt jobb kvar efter det. Om inte Försäkringskassan protesterar. Förväntas jag hålla tal? Antagligen. Jag längtar så efter att imorgon ska vara över.

[Gonzo]

Men det är ändå en gest av uppskattning, omtanke och tack från dina kollegors sida. Hoppas du kan se det som en sådan. Blir det lättare ifall du jämför det med att du avtackas på grund av att du tvingas sluta för en rent fysisk sjukdom? Blir det lättare om du talar om dina kollegor och elever istället för om dej i ditt tal? Eller vill du vara öppen och säga något som förändrar klimatet på arbetsplatsen och deras syn på psykisk ohälsa? Det kan kännas skönt det också.
Det blir nog en känslomässigt svår dag. En dag man inte riktigt går och planerar in i kalendern med längtan. Eller in i sin livshistoria. Men en viktig dag ändå. Du kan känna kollegornas värme och omtanke och en dag vara helt ärlig med ditt mående.

Bamsekram

[Hummeldumm]

När jag kom tillbaka efter kraschen/gick in i väggen var jag oerhört öppen med alla mina diagnoser. Jag var en smula hypoman och berättade alldeles för mycket. Så där har jag nog inte mycket mer att tillägga. Istället får jag prata om alla de fantastiska år jag varit där-allt det fantastiska som hänt och allt det svåra. Min (snart f.d.) arbetsplats är en del av den jag är. Jag tycker det är fantastiskt att de vill lägga sin kväll på mig och jag kommer att sakna dem massor så jag behöver nog få ett avslut eller åtminstone en start på slutet. Det kan inte hänga i luften för alltid.