Betyg på den slutna psykiatriska vården

[Innie]

Eftersom det verkar ha blivit lite för invecklat att sätta betyg på all den psykiatriska vård man fått så tänkte jag istället starta två nya polls - en för den slutna vården (dvs inneliggande på en avdelning) och en för den öppna vården (dvs när man bor hemma men träffar någon ibland). Gemensamt för båda undersökningarna är att man ska tänka på den statliga allmänna vården i landstingsregi, det vill säga inte privata vårdgivare och inte heller behandlingshem eller stödboende.

Jag hoppas det blir lite lättare att sätta ett mer rättvist betyg nu än när man skulle betygsätta hela vården, och dessutom får vi ju en möjlighet att jämföra våra åsikter mellan öppen- och slutenvården Om du vårdats i flera olika landsting vill jag att du i din röstning fokuserar på det landsting du vårdats längst i, alternativt det du själv ser som ditt primära landsting. Som vanligt är det jättebra att kommentera!

[Helena]

Jag är missnöjd med vården eftersom jag inte tycker att det är någon bra vård inom den statliga psykiatrin överhuvudtaget. Det är enbart en förvaring och jag gjorde inte ett enda framsteg nä jag låg inne, jag gick snarare bakåt.
Jag fick dessutom alltid kämpa för att få hjälp i även de mest akuta situationer. Såhär i efterhand kan jag inte för mitt liv förstå deras agerande.
Så mitt svar blev att jag är mycket missnöjd.
Visst finns det personer som har varit bra, men psykiatrin i stort är inte bra. Iallafall inte här i Linköping.

(kopierade det svar jag hade skrivit i pollen om psykiatrin i stort)

Jag tycker att den slutna psykvården inte fungerar alls här i Lkpg. Jag är mycket missnöjd med bemötandet och jag har ofta känt mig ivägen och besvärlig. Visst, jag var inte lätt att ha att göra med, men det var deras jobb att ta hand om mig och där brast dom rejält. Jag är tacksam över att jag fick komma till ett behandlingshem, men samtidigt känner jag mig besviken på att vården svek mig när jag behövde dom

[Lisa]

Jag svarade även här att jag är missnöjd. Min erfarenhet av slutenvården är att den var ren förvaring utan en tanke på behandling. Visst var vårdavdelningen ganska ny och fin, men det var verkligen ren förvaring, inga samtal om man inte bad om det, ingen plan, ingenting. Inte ens någon tillsyn.

Kram
Lisa

[Solros]

Slutenvården är jag faktiskt väldigt nöjd med.

[Lumix]

Jag är missnöjd med vården eftersom jag inte tycker att det är någon bra vård inom den statliga psykiatrin överhuvudtaget. Det är enbart en förvaring och jag gjorde inte ett enda framsteg nä jag låg inne, jag gick snarare bakåt.
Jag fick dessutom alltid kämpa för att få hjälp i även de mest akuta situationer. Såhär i efterhand kan jag inte för mitt liv förstå deras agerande.
Så mitt svar blev att jag är mycket missnöjd.
Visst finns det personer som har varit bra, men psykiatrin i stort är inte bra. Iallafall inte här i Linköping.

(kopierade det svar jag hade skrivit i pollen om psykiatrin i stort)

Jag tycker att den slutna psykvården inte fungerar alls här i Lkpg. Jag är mycket missnöjd med bemötandet och jag har ofta känt mig ivägen och besvärlig. Visst, jag var inte lätt att ha att göra med, men det var deras jobb att ta hand om mig och där brast dom rejält. Jag är tacksam över att jag fick komma till ett behandlingshem, men samtidigt känner jag mig besviken på att vården svek mig när jag behövde dom

Jeg er så enig. Det samme problemet har jeg hatt i Norge og.

[Wera]

mycket missnöjd!

[filifjonkan]

Jag önskar verkligen att jag kunde säga att jag var nöjd med den vård jag fick inom den slutna vården men tyvärr kan jag inte det. Samtidigt vet jag att jag inte alltid har betett mig som en stjärna men hade de respekterat mig som en människa så hade jag gett de likvärdig respekt tillbaka.
Det allra bästa på slutenvården är dock att jag mest varit inlagd under semesterperioder så det har funnits en hel del vikarier på avdelningarna. Under den längsta tiden jag låg inne så var det de som gjorde något som jag ser det förutom det som de absolut behövde. Som att spela spel eller bara prata med oss patienter. Yatzytärningarna kastades rätt ofta den perioden. Jag tyckte det var hemskt alla de gånger som personalen, speciellt gubbarna, satte sig i köket och pratade medan vi patienter fick underhålla oss själva ute på avdelningen. Att inte bli lyssnad på, att bli bortglömd och negligerad hörde också till vanligheterna. Fast värst är nog att jag som patient blivit sedd en lägre stående varelse gentemot personalen.
Jag tycker också att det är konstigt att jag inte fått någon som helst form av vård förutom medicinering (som vid ett flertal tillfällen inte skötts ordentligt), speciellt då en av mina kontaktpersoner sa åt mig att jag var tvungen att spendera mer tid på avdelningen så att jag kunde få någon vård, jag hade som tur var ganska mycket frigång. Yeah right tyckte jag, det tog mig fyra veckor att ens få ett besök nere på arbetsterapin och det var dagen innan jag blev utskriven för att de inte ansåg att de kunde göra något för mig. Något så enkelt som att sitta med mig under kvällsmålet kunde inte heller ordnas trots att jag bad om det vid flera tillfällen.
Något annat som jag också regerade på var att det är så olika inne på de avdelningarna jag varit på, jag har varit inlagd på tre olika och på besök på en annan. Att det ser annorlunda ut på piva förstår jag men att det är så stora skillnader mellan de andra avdelningarna förstår jag inte alls. Den sista avdelningen jag hamnade på var riktigt bra på så sätt att de hade en hel del filmer, massa pennor, kritor och liknande, papper att måla på, lera att pyssla med och ett ganska stort urval spel, något som jag inte alls såg i lika stor utsträckning på de andra avdelningarna. Sen undrar jag, vad är det med sjukhus och alla dess jävla fiskar? Är det obligatoriskt med akvarium på sjukhus eller?
Summan av kardemumman är att jag stötte på en hel del snälla människor som faktiskt försökt att hjälpa mig och det uppskattar jag enorm utan de så hade det inte gått alls, men tyvärr uppväger inte deras insater alla de misstag som skett.

[lindtinan]

Jag är missnöjd med den vård jag fick när jag låg inne. De hade ingen som helst koll på något, och om man hade ångest och bad att få prata med någon så fick man bara tabletter. En läkare talade om för mig att de inte kunde hjälpa mig eftersom jag inte visste vad de skulle göra för att jag skulle må bättre. Samma läkare talade även om för mig att jag ljög om mina övergrepp. Min kontaktperson tog sig iofs tid och pratade en stund med mig när han jobbade, men även det blev lite fel pga hans inställning. Hans åsikt var att om jag skaffade barn så skulle jag bli frisk. Han anklagade även mina föräldrar mycket för att jag mådde dåligt och sa att han ansåg att de inte gjorde sin plikt som föräldrar. Droppen kom väl när han tyckte att vi skulle gå och fika på stan efter min utskrivning. Han fick mig bara att må ännu sämre, och tillslut frågade jag min syster om dessa saker, varpå hon blev arg och ringde och pratade med ngn (jag var ganska nerdrogad så jag kommer inte ihåg så noga) och efter det blev det väl lite bättre.
Dessutom hade jag gärna sett någon typ av aktivering. Visst, vi var ett gäng som brukade umgås, röka och spela spel, men det hade varit trevligt om personalen kunde ta något initiativ för att skapa lite trevligare stämning. Tvärtom upplevde vi att alla våra försök att göra något konstruktivt för att må bättre var fel. Vi fick höra att vi bara skulle må sämre med för mycket stimulans(?)....och jag antar att det var samma inställning som gjorde att de vägrade tala om för oss varför det kryllade av poliser en kväll som skulle leta igenom allas rum... nu fick vi iaf veta det eftersom en av mina medpatienter kände dottern till kvinnan som var försvunnen, men jag tror att avdelningen kunde varit mindre orolig om vi vetat varför poliserna svämmade över den...

Jag kan hålla på i evigheter och tala om allt som jag tycker var fel, men så lång tid har jag inte på mig, ska vara på 30-års kalas för syrran klockan sex ikväll....

Jag kan fortsätta i all evighet, och ändå inte kunna säga allt som var fel

[Sofia]

Det allra bästa på slutenvården är dock att jag mest varit inlagd under semesterperioder så det har funnits en hel del vikarier på avdelningarna. Under den längsta tiden jag låg inne så var det de som gjorde något som jag ser det förutom det som de absolut behövde. Som att spela spel eller bara prata med oss patienter. Yatzytärningarna kastades rätt ofta den perioden.

Min erfarenhet är också att slutenvården är bäst på sommaren, då avdelningarna befolkas av sommarvikarier som visserligen inte har någon utbildning men som i alla fall är medmänskligt trevliga. Samtidigt tycker jag det är förskräckligt att den bästa behandling slutenvården kan erbjuda är en omgång Yatzy med en sommarvikarie ...

[mollis]

Jag är mycket missnöjd. Visst fanns det änglar bland personalen men de var få. Det var mest pingisturneringar och kaffedrickande. Bland personalen alltså. Det var helt stört men de hade nån form av internturnering som pågick under minst ett halvår..
Sen är det en faslig omsättning på läkarna så jag fick nästan aldrig känslan av att de kände mig eller brydde sig. Kollade min journal för ett tag sen såg att jag under 24 månader stått på 26 olika mediciner. Det fanns ingen långtidsplanering och varje ny läkare hade minst en ny medicin i rockärmen.
Usch jag har gnällt så mycket på den "vård" jag fått och orkar inte mer nu. Den var kass. Den sög. Värdelöst. Förnedrande. Sorglig. Skrämmande. Och den ledde inte till någonting positivt. Alls.