känns som jag är inne i en glaskupa

[_sofia_]

Jag har inte skrivit här på ett tag.
Kan väl säga att jag typ mår bra, har i princip inte haft självmordstankar på jättelänge. Hade en dag när jag var väldigt frestad att skada mig, vet inte varför. Men jag gjorde inte det. Eller, jag typ hetsåt, men det skadade väl bara mitt ego.
Men jag känner att jag är inne i en glaskupa. Jag har människor som älskar mig, men jag kan inte kommunicera allt till dem. Jag följer några regler som finns i mig som hindrar mig från att säga vad jag vill och tycker.
Sen är det så att det finns en kille/man jag älskar, som jag känt i fem år och som jag varit förlovad med förut. Vi vill gifta oss, men mamma är emot det. Många fler är emot det. Jag känner mig instängd i en bur. Jag är allas lilla kanariefågel, men jag får inte flyga. Men jag antar att livet är så? Det finns ju regler, och dem måste man acceptera. Men...
Det handlar inte bara om killen/mannen jag älskar. Det handlar om allt. Jag vet inte hur ett normalt familjeliv fungerar. mamma vill ha mig hos sig hela tiden, och jag känner mig tvungen att åka till henne när hon vill. Det är ju bra, jag vill ju hjälpa min mamma, jag älskar henne, men jag känner att jag inte kan bli en egen person. Fast det kanske inte är meningen...
Min pappa vill välja vad jag skall göra med mitt liv (jobba med och så vidare). Jag vet att han vill styra mig, han har sagt det rakt ut (i princip).

Jag är den typ av människa som är en marionett åt alla, jag fastnar i allas viljor och vågar inte hävda mig själv.

Det är bara ett konstaterande. Jag vill inte längre ta livet av mig, men det känns lite tungt.

En annan tung grej är att jag har svårt att kommunicera på grund av min Asperger. Det gör glaskupan ännu tjockare. Jag kan liksom inte prata inifrån mig själv med de flesta, det känns plåtaktigt och opersonligt. Jag sitter där inne i min glaskupa och får inte ut det jag vill säga. Jag är instängd i mig själv.

(Jag är inte så pessimistisk som det låter, oftast mår jag bra)

[Gonzo]

Älskar ni varandra och vill bygga en framtid ihop och kanske ha barn och bli som ett familjeföretag som ska fungera och vara produktivt så ska du absolut ta och njuta och leva och gifta dej. Glasbubblor är döda liv när det levande pulserande pågår där utom räckhåll. Ta tag i livet du bara. Det finns till för dej. Och perfekt kommer det inte att bli. Knappast lätt heller. Men fullt av mänsklig värme hoppas jag ditt liv blir.

[Felicia]

Sen är det så att det finns en kille/man jag älskar, som jag känt i fem år och som jag varit förlovad med förut. Vi vill gifta oss, men mamma är emot det.

Din mamma har ingen rätt att bestämma vem du ska gifta dej med och inte. Hon har förresten inte rätt att bestämma något åt/över dej över huvudtaget.

Jag känner mig instängd i en bur. Jag är allas lilla kanariefågel, men jag får inte flyga. Men jag antar att livet är så? Det finns ju regler, och dem måste man acceptera. Men...

Så trist att ha ett par flaxiga vingar, men aldrig få flyga med dem.
Reglerna är ju inte lagen, bara din mammas åsikter. Ja vet ioförsig inte vad som händer om man går emot reglerna. Men å andra sidan, vad händer om du stannar i buren?

mamma vill ha mig hos sig hela tiden, och jag känner mig tvungen att åka till henne när hon vill. Det är ju bra, jag vill ju hjälpa min mamma, jag älskar henne, men jag känner att jag inte kan bli en egen person. Fast det kanske inte är meningen...

Inte meningen?
Du är väl inte din mammas ägodel. Klart att det är meningen. Du kommer att leva så mkt längre än din mamma.

Känns som att du är en spelpjäs och någon annan regissör. Sen flyttar de runt dej på spelplanen efter ett färdigt manus. Tycker du ska hoppa av spelplanen, ge dej ut på grönbete och skriva ditt eget manus.

Glasbubblor är döda liv när det levande pulserande pågår där utom räckhåll. Ta tag i livet du bara. Det finns till för dej.

Så fint skrivet Gonzo!

[_sofia_]

Tack för svaren
Jag skall försöka ta upp med kuratorn hur jag kan bli mer självständig.